Fucked up

Igår började jag och Fanny av någon anledning börja prata om ett av ögonblicken jag mått som sämst i mitt liv.
Jag kom på nu att jag aldrig riktigt pratat ordentligt om just det ögonblicket så mycket. Och jag borde göra det nu.

2 april 2007
Jag och R hade haft en otroligt rörig, jobbig, bråkig, upp-och-ner period. Vi trodde på något sätt att det skulle bli bättre. Att vi skulle klara oss igenom det. Eller jag trodde...
Det var dagen efter Rs fest och han och hans två kompisar sitter i soffan och tittar på fotboll. Jag sitter som vanligt i fåtöljen och gör skolprojekt på min laptop. Jag och K har precis vart och köpt massa glassar så jag tar en paus från teckningarna och slösurfar på Bilddagboken.
M har lagt upp massa nya bilder på sin. 28 mars 2007. Hon sitter i en park och dricker cider. Gravendal. En är en bild på hennes knä. Bredvid finns det ett till knä. Med en hand på. En solbränd hand med AIK-armband och en tatuerad prick. Rs hand. 28 mars. Det var den kvällen han skulle ut på landet och jobba. Inte till Västerås för att träffa M. Det var den kvällen jag hade brudkväll med Fanny hos honom. När han ringde mig klockan nio och sa att han va trött, hade tråkigt och skulle sova.
Mitt hjärta stannade inte ens. Det bara försvann. Jag kände mig helt tom inuti. Någon hade stulit mitt hjärta utan att jag märkte det.
Helt plötsligt började det dunka i huvudet och händerna. Det kändes som om dom växte till fyra gånger deras normala storlek. Jag ville kräkas.
Men av någon konstig anledning var jag lugnare än jag varit någonsin.
Jag stängde ner alla sidor och arbeten. Stängde av datorn. Drog ut strömsladden och virade den omsorgsfullt runt batteriet. Stoppade ner allting i dator-väskan. Gick in på hans rum. Tog fram alla påsar jag hittade. Packade ner alla kläder, smycken, filmer, ja allt jag hade hos honom. Gick till badrummet, plockade ur mina saker ur badrumsskåpet.
"Var ska du?" frågade han när jag gick förbi vardagsrummet. Jag svarade inte. Han följde efter in på rummet.
"Vad är det med dig nu då? Vad gör du? Varför packar du?" Jag hörde i hans röst att han fattade vad som hade hänt. Men han erkände aldrig. Jag tittade honom i ögonen i en halv sekund. Då gick det inte längre. Jag skrek, jag slog, jag grät, jag svimmade nästan. Han höll fast mig. Men på något sätt lyckades jag ta mig ner till busshållplatsen. 27 min till nästa buss.
Han satt med mig ett tag och försökte prata. Försökte förklara sig. Tillslut gav han upp och gick tillbaka till hans kompisar och fotbollen. 17 min kvar till nästa buss.
Jag lyssnade på A Bad Dream hela vägen hem.
Några missade samtal. Några sms. That was it.
Jag förväntade mig att han skulle sitta där på trappen utanför huset med en bunt rosor. Jag förväntade mig att han skulle ringa alla mina kompisar för att försöka få tag på mig. Jag förväntade mig att han skulle ringa hem till mig åtminstone. Det var ju sån han var. Men tydligen inte längre. Det var nästan det som avgjorde det. Han kunde inte ens anstränga sig.
Efter all skit jag fått gå igenom hela vintern så kunde han inte ens åka och hälsa på mig.
När han väl gjorde det (efter att jag sagt trettiotusen gånger att han måste anstränga sig om jag ens kan tänka på att förlåta honom) så förnekade han allt. Han förnekade allt hon sagt till mig. Han förnekade att dom någonsin gjort något. Och att det var hon som bara var dum i huvudet och ville förstöra.

Ett litet utdrag ur den långa historien som är Matilda och R. En av dom män i mitt liv som svikit mig. En av anledningarna till att jag är fucked up med killar nu. Absolut inte den största anledningen. Men en liten del iallafall.

Nu när jag tänker tillbaka på allting så är det sjukt att jag lät det gå sådär långt. Att jag stod ut med så mycket som jag gjorde under så lång tid. Jag har fått höra att det är därför som jag har så konstig realtion med killar nu. För att jag inte vill tillåta mig själv att hamna i den situationen igen.
Det värsta är att det inte slutade där. Jag blev bara sviken av fler män i mitt liv som jag litade på. Av fler personer överhuvudtaget som jag trodde jag litade på.
Jag får fysiskt ont i hjärtat när jag tänker tillbaka på hur alla slag fortsatte komma. Gång på gång under så kort tid. Jag var psykiskt utmattad under en så lång tid.
Det sitter fortfarande där. Djupt inne. Jag har pratat om det så många gånger, men det försvinner aldrig.
Det är min största rädsla. Att jag fortfarande kommer att vara fucked up om 20 år.
Jag vill bara inte ha fler slag. Men tydligen är det ju just det livet består av. Slag.
Får bara försöka uppskatta andetagen emellan mer.