Fucking failure

Just nu känns det som om vissa delar av mitt liv går mest åt helvete. Och att det gjort det ett tag nu. Känns som om jag inte vill att det ska gå åt helvete. Känns som om jag vill att det ska gå bra. Känns som om jag inte vill ha mer drama nu.

Alla påpekar hela tiden lite diskret (eller inte) att jag har för många killar på gång hela tiden. Så dom har svårt att hålla reda på dom. Vilka är det nu då som påpekar detta? Jo, dom som redan har någon, dom som har gett upp hoppet om kärleken och dom som inte kan hitta den.

Jag är ingen av dom. Därför är jag tydligen inte normal. Det känns iallafall som om dom ser det så.

Jag vet inte riktigt var jag har mig själv ibland. Jag vill så gärna hitta någon för deep down är jag ju en romantiker som bara följer känslorna exakt hela tiden. Och jag tror att första bästa, this could be it. Sen går jag all in, är superglad och superlycklig och jättekär, och sen sabbas det... Antingen är det jag som förstör för mig själv eller så kan man helt enkelt inte vara med mig... Jag vet inte vad det är.

Men ibland känns allting hopplöst. Jag är så otroligt rädd för att bli sårad igen och när jag tänker på dom senaste gångerna jag blivit det så får jag svårt att andas. Jag vill inte ha ett till sånt minne. Då känns det som att jag inte kommer orka mer. Jag orkar inte ha mer dåliga minnen.

Jag är rädd för att bli sviken igen. Jag är rädd för att lämna ut mig själv helt och hållet till någon för att sedan se den personen pissa på det och försvinna.

Jag vet inte ens om jag är en sån person som litar för mycket på folk eller för lite. Jag tror att det är mitt undermedvetna som litar för lite på folk. För utåt så tvekar jag inte en sekund på att vara naiv och anförtro mig till första bästa.

Jag satt och läste i mina utkast på mobilen häromdan. Där har jag skrivit saker som "Jag kan aldrig lita på någon" och "Jag ska aldrig älska någon igen". Visserligen på fyllan, men det finns ju en mening med att jag skrivit upp det där. För att jag vill ständigt påpeka det till mig själv. Så jag inte gör samma misstag igen. Som jag ständigt gör ändå.

Poängen med det här är iallafall att jag ska försöka försvara mitt beteende. Jag ska komma med ursäkten "Men om jag inte försöker att träffa nya killar, hur ska jag då hitta någon som jag för en gångs skull vill ha och som vill ha mig tillbaka?"

Så, vill ni verkligen få mig att känna mig som en dålig människa? Bara för att jag också vill hitta någon och inte gör det på samma sätt eller lika fort eller lika långsamt som ni?

Hur ska man gå tillväga då om man gör på ert sätt? Tell me. Istället för att ge mig pikar, ge mig råd.

Om jag får höra ett till "Jaha, vem är det den här gången då?" så kommer jag skjuta mig i huvudet känns det som. Jag vill bara inte vara själv längre...