The winning days?

Igår var mina föräldrar stolta över mig. Otroligt. Första gången på en sådär 300 år typ. Känns som om det senaste året har jag bara varit en besvikelse för dom. Varit en besvikelse för mig själv och för alla andra. Men nu kanske det börjar ordna upp sig. Bara i år har jag liksom lyckats hitta boende OCH skaffat praktikplats. Och det bara på 24 dagar. Lite stolt är jag.
Men ändå kan jag inte komma ur sängen. Ändå ligger jag och gråter hela nätterna. Ändå känns det som om jag aldrig kommer bli bra. When is it going to stop hurting?

Och skolan hänger över mig som ett svart orosmoln och jag bara undrar när blixten ska träffa mig. När jag tänker på skolan förlorar jag all ork och motivation. Jag blir deprimerad på nytt igen och jag förstår inte varför jag utsätter mig för det. Så jag gör inte det. Inte nog med att skolan är över huvudet på mig. På mina axlar sitter alla och tjatar om orosmolnet där ovanför. Dom påminner mig ständigt om det och föreslår vad jag ska göra åt det. Ibland vill jag bara skrika åt dom allihoppa. Men jag gör inte det...

Slip into the autumn shade

I could sleep for days

But I like the sun when

I can hear another sound

It's a long way down

Keep my head up

Who am I to be this way

Dreamin so insane

But I like the sun when

Falling through another plain

Never one the same

Keep my head up