Mer som champagne

Ibland går jag och tänker på hur jag vill vara. Hur jag borde vara.
Jag mår dåligt över att jag mår dåligt.
För om jag mår dåligt då blir jag tråkig. Jag vill inte vara tråkig.
Om jag mår dåligt blir jag sur och gnällig. Jag vill inte vara sur och gnällig.
Om jag mår dåligt blir jag en dålig vän. Jag vill inte vara en dålig vän.
Jag vill bara vara en sån där bra person. Som alltid gör rätt beslut och som är lätt att vara med. Som är lätt att tycka om. Och hur vet man om man är en sån person? Det undrar jag...
Fast jag känner mig lite bättre nu iallafall. Lite mer som mitt gamla jag.
Förra veckan sa någon till mig att jag
"Är mer som champagne nu än rödvin"
Det tycker jag var en ganska bra kommentar. För jag vill vara mer champagne än rödvin. Jag vill vara sprudlande och glad. Inte mörk och deppig.
Fast sen går det upp och ner också. Ibland kommer deppigheten tillbaka, trots att jag mår bättre nu.
Jag vill bara att den ska försvinna helt. Jag orkar inte gå o fundera längre på när jag egentligen ska må helt bra igen. Kommer jag må helt bra?
Eller har allt som hänt ärrat mig för livet? Kommer jag alltid att ha den där klumpen i hjärtat kvar? Den där klumpen av svek? Kommer jag alltid ha det där i bakhuvudet "Men jag får inte öppna mig helt nu, tänk om jag blir sviken igen?"
Jag vill vara naiv som jag var förut.

Och så känner jag mig ensam. Jag saknar att ha någon...