Fortfarande sårad

Ibland börjar jag helt sådär slumpmässigt tänka på dig.

På hur bra vi hade det och på hur mycket du sårade mig.

Då märker jag hur sjukt ont det gör i mig fortfarande när jag tänker på det.

Då märker jag hur djupt du har satt dina spår.

Kommer jag någonsin komma över det helt?

Kommer jag någonsin kunna lita helt och fullt på en annan människa så som jag litade på dig?

Ibland förstår jag inte ens varför jag fortfarande pratar med dig. Egentligen förtjänar du det inte, så som du behandlade mig dom sista månaderna.

Jag förstår fortfarande inte hur man kan göra så mot en annan människa. När jag tänker på det vill jag bara gråta. Dom fina minnena som jag skulle kunna haft har ersatts med minnena av hur du svek mig.

Du var rädd för att du skulle hamna i samma fack som alla andra ex; Dom man bara säger dåliga saker om.

Om du var så rädd för det, varför gjorde du då som du gjorde? Jag skulle aldrig placera dig i det facket, det gjorde du så bra själv.

Ibland undrar jag om du tänker på allt. Hur du agerade och dina val.

Eftersom jag måste gå varje dag och leva med det öppna såret du lämnade i mitt hjärta så undrar jag om du också har det.

Ett öppet sår som aldrig kommer läka, som aldrig kommer försvinna.

Som gör att du får en sten i bröstet och en klump i halsen varje gång du tänker på det.

Det är inte mer än rättvist.

Varför skulle jag straffas och du klara dig undan?

Jag vill kunna säga det här till ditt ansikte. Varför kan jag inte det?