Julafton @ The Olsson-family

...är hysterisk...

Jag vaknar 13.02. Sträcker på mig, ställer mig upp. Och så kommer det. Som en inprogrammerad reflex jag har. Vartenda jävla år. Jag tänkte inte på det. Det kommer bara. "JULAFTON" utbrister jag. Som om jag var 6 år igen och överlycklig över att Dagen äntligen va här. Jag är fortfarande som ett barn.

Sen satte jag mig framför Sunes Jul och Mysteriet på Greveholm med lite pepparkakor och glögg. (Ja det var starkvinsglögg, men vafan ska man göra om man ska fira jul hos min familj? Man behöver nåt lugnande medel.)

Utsatta tiden var 14.30. Därför anländer jag strategiskt till far ungefär 15.15. Det betyder att jag inte kommer behöva hjälpa till med allt som inte är färdigt än för att jag "måste" se Kalle Anka.
Tio minuter senare säger Mina att jag faktiskt MÅSTE hjälpa till ändå. Med mycket mycket betoning på måste. Det är som vanligt. "Men det behövs nog en extra kladdkaka iallafall"
Jag går in på Oskars rum och skär salami. Så. Klar.
Sen anländer barnen. Barnen ja. Dom var en historia för sig själva.

I min familj har julen alltid varit helig. Vi har en viss procedur och den är väldigt viktig. Speciellt för mig och min pappa. Man ska titta på Kalle Anka. Äta julmat. Dricka snapsar. Prata och ha det trevligt. Sen blir det kaffe och fika. Och så öppnar vi julklapparna. Pappa delar ut. En i taget. Man tittar vad en person fått innan man tar nästa paket. Otroligt viktigt. Lugn och ro. Julefrid.

Vi fikar. Barnen röjjer runt och ska titta på ALLA julklappar. Börjar pilla på kulorna i granen. Dom splittras mot golvet. Matilda får ligga på knä i glassplitter och pilla upp småbitar från mellanrummen mellan träplankorna i golvet.
Vi sätter oss och äter. Barnen "äter upp" på tio min. Då blir dom rastlösa och börjar använda julklapparna under granen som bollhavet på IKEA. Jag börjar skruva på mig och bli nervös. Mina fina rosa paket som jag slagit in med omsorg och kärlek kastas in i väggen. Tejpen åker upp. Jag börjar bita på naglarna. Jag biter ALDRIG på mina naglar.
Nu har minstingen hittat en julkula i granen som han börjar stå och skruva och snurra på. DEN julkulan. Den där stora röda med glittrig snö på. MIN julkula jag fått av farmor som barn. Jag är nära på att krevera och försöker diskret viska till pappa att säga till dom, som mer blir ett high pitched squeal.
Pappa säger till dom på skarpen.
Händer inte så mycket.
Nu ser jag Mina viskar att Filip gått och klätt ut sig till tomte. Jag måste snabbt få ut alla kaffekoppar. Pappa har inte ätit klart än.
Tomten kommer. Han börjar dela ut alla julklappar på en och samma gång. Pappa äter fortfarande. Mina är i köket. Farmor och farfar är ute och röker. Jag håller på att få ett nervöst sammanbrott.
Pappa försöker skjutsa ut tomten. "Tack tomten men jaa, du måste ju ha MASSOR att göra idag. Ska du inte åka vidare" *pik pik*

Jag andas ut litegrann. Nu ska det vara organiserat här. Vi skjutsar in småpojkarna i Filips rum. Där får dom leka med julklapparna som dom nyss slet upp.
Nu ska vi göra på vårt sätt.
Trodde jag.
Småtjejerna ska dela ut.
Typ sju i taget. Det flyger papper hejvillt. Jag sitter mest med ett krampaktigt tag om min Baileys. Ungeför samma grepp som jag hade om mumma-glaset och snaps-glaste tio min tidigare.
Presentkort hamnar i pappershögen av misstag.
Andas Matilda andas.

Tillslut tar jag och Tom oss därifrån. Sen firar vi jul i Troppan-tema och skålar i rosé för att "..." Ja, let's just say, det här kommer aldrig hända igen.