True feelings=Bullshit?

Jag vet att jag snackar mycket skit. Jag har lite "Pojken som ropade varg"-syndrom. Det är svårt att tro på mig när jag verkligen menar eller känner något på riktigt. Jag blir så himla lätt upptrasslad i mina egna känslor och när något är nytt och spännande så har jag en tendens att vara överlycklig över saker och ting.

Det är svårt att toppa min egen lycka. Ibland är jag så glad över vissa saker att jag tror att jag aldrig kan bli gladare. Men så är jag med om något ännu bättre och jag gör allt för att försöka toppa förra gången. Förstår ni vad jag menar?

Jag undrar då hur det blir om typ 15 år. Har jag tagit slut på dom där lyckorusen då? Eftersom jag lätt kan få typ tre om dagen känns det som.

Sen det här om när folk ska tro på att känslan jag försöker förklara är äkta. Jag kan inte säga så mycket mer än jag gör och så får ni tro vad ni vill. Ni kan ju aldrig veta på riktigt hur det känns för mig.

Som nu. Nu känns det äkta. Det har jag vetat ganska länge. Men det går inte att förklara. Jag beter mig inte som att det är det kanske. Men jag vägrar att bli sviken och sårad ännu en gång. Så jag försöker ta skydd bakom annat. Jag önskar att det var så lätt som det var innan. Som det var innan allt började. Som det var för tre år sen...

Och du. Jag kommer sakna dig tokigt mycket, igen, på riktigt. Vare sig ni andra vill tro på det eller inte...

<3