Happy family, together forever... eller?

Va hos farmor och farfar idag och hälsade på, då hamnade vi framför en videofilm från när jag och min kära bror Oskar va små.
Det va lite bittersweet känsla över att se den. Det va sjukt kul att se. Men man blev ju lite ledsen faktiskt. Det va speciellt en del som betydde så mycket. Jag hade glömt bort den men så fort jag såg den så mindes jag det som det var igår.

Jag var 3 år. Det var en helt vanlig söndagskväll. Jag, Oskar, mamma och pappa sitter på köksgolvet i vårt hus i Enskede. Pappa filmar ugnsluckan där man ser spegelbilden på oss fyra. Vi sitter och håller om varandra allihoppa och pappa ber mig sjunga den där sången jag sjöng på förut. Så jag börjar sjunga och mamma stämmer snart in hon med. "Här är familjen, här är familjen, här är familjen..." Rätt värdelös sång om man tänker efter, men på nåt sätt så har den satt sig. Vi såg så lyckliga ut. Vi va "familjen". Mamma och pappa var lyckliga. Jag och Oskar var lyckligt ovetande om världen utanför.

Vi hade jättekul hemma. Det va filmat från helt vanliga dagar hos Olsson-familjen.
Vi gick ut i parken och matade änderna med gammalt bröd.
Jag cyklade runt runt på min trehjuling när pappa satt och tittade på Pang i bygget för 3000 gången.
Pappa spelar luftgitarr med baby-Oskar.
Jag och mamma står och bakar tillsammans.
Oskar kastar morötter över hela köket och jag sitter o sjunger högt på en av mina påhittade sånger.
Mamma fjantar sig och pappa filmar i smyg och garvar.
Jag sitter o pratar i min fejk-telefon med Vackra Anna och Oskar ligger på golvet och krälar.
Pappa är på dagis och filmar och jag vägrar gå för jag måste bara läsa sagan om hönan först.
Oskar springer runt huset med en visp i högsta hugg och jag dyker från soffan i baddräkt ner i "vattnet".
Vad hände? När blev det såhär? Och HUR kunde det bli såhär?
Hur kunde familjen gå från det där till vår nuvarande situation. Det är helt sjukt. Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det. Jag trodde inte att skilsmässan hade påverkat mig såhär mycket. Jag tänkte "Vadå? Jag är van. Det är väl inte så farligt" Men när jag såg hur mamma och pappa log mot varandra. Och när jag såg spegelbilden i ugnen. Då kände jag det. Då kände jag den där klumpen i magen.