Mätthilätti o Räh på nya äventyr

"Tom det är kallt. Stäng balkongdören"

"Men Clason jag har ingen balkong"

"Men Tom, det är kallt ju"

"Men du åt laxpasta"

"Jag är livrädd"

"Jag måste hem, städarna kommer klockan tio"

Happy family, together forever... eller?

Va hos farmor och farfar idag och hälsade på, då hamnade vi framför en videofilm från när jag och min kära bror Oskar va små.
Det va lite bittersweet känsla över att se den. Det va sjukt kul att se. Men man blev ju lite ledsen faktiskt. Det va speciellt en del som betydde så mycket. Jag hade glömt bort den men så fort jag såg den så mindes jag det som det var igår.

Jag var 3 år. Det var en helt vanlig söndagskväll. Jag, Oskar, mamma och pappa sitter på köksgolvet i vårt hus i Enskede. Pappa filmar ugnsluckan där man ser spegelbilden på oss fyra. Vi sitter och håller om varandra allihoppa och pappa ber mig sjunga den där sången jag sjöng på förut. Så jag börjar sjunga och mamma stämmer snart in hon med. "Här är familjen, här är familjen, här är familjen..." Rätt värdelös sång om man tänker efter, men på nåt sätt så har den satt sig. Vi såg så lyckliga ut. Vi va "familjen". Mamma och pappa var lyckliga. Jag och Oskar var lyckligt ovetande om världen utanför.

Vi hade jättekul hemma. Det va filmat från helt vanliga dagar hos Olsson-familjen.
Vi gick ut i parken och matade änderna med gammalt bröd.
Jag cyklade runt runt på min trehjuling när pappa satt och tittade på Pang i bygget för 3000 gången.
Pappa spelar luftgitarr med baby-Oskar.
Jag och mamma står och bakar tillsammans.
Oskar kastar morötter över hela köket och jag sitter o sjunger högt på en av mina påhittade sånger.
Mamma fjantar sig och pappa filmar i smyg och garvar.
Jag sitter o pratar i min fejk-telefon med Vackra Anna och Oskar ligger på golvet och krälar.
Pappa är på dagis och filmar och jag vägrar gå för jag måste bara läsa sagan om hönan först.
Oskar springer runt huset med en visp i högsta hugg och jag dyker från soffan i baddräkt ner i "vattnet".
Vad hände? När blev det såhär? Och HUR kunde det bli såhär?
Hur kunde familjen gå från det där till vår nuvarande situation. Det är helt sjukt. Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det. Jag trodde inte att skilsmässan hade påverkat mig såhär mycket. Jag tänkte "Vadå? Jag är van. Det är väl inte så farligt" Men när jag såg hur mamma och pappa log mot varandra. Och när jag såg spegelbilden i ugnen. Då kände jag det. Då kände jag den där klumpen i magen.

Hemlös, inte bara tillfälligt?

Nu vet jag hur det är att vara hemlös. Det suger faktiskt.
I helgen hade vi visning (som alla vet vid det här laget eftersom det är det enda jag tjatat om nu i typ två veckor :P). Då var vi tvungna att hålla oss borta lördag-måndag kväll.
Asså grejen är att jag aldrig typ är hemma ändå, det här kommer bli lätt tänkte jag. Men det är svårare än man tror asså. När man inte till 100% har någonstans att dra. Men jag löste det rätt bra ändå faktiskt tycker jag. Såhär fördriver man tiden Matilda-style:

Lördag:
- Hem till Fanny och dumpa grejer, göra sig iordning och förkröka.
- Bimbadgen
- Spy Bar
- Sova hos Filip

Söndag:
- Hänga hos Filip
- Brunch på Bimbadgen
- Brudkväll hos Fanny
- Sova hos Fanny

Måndag:
- Fika me Frull och Fia
- Shoppa med Fia
- Hänga på Fannys jobb
- Fika med datorn och Photoshop
- Hänga hos Filip
- Sova hos Filip

Det där lyckades ja ju me ganska bra. Men sen tänkte jag på; Tänk om det kommer vara såhär sen? Det funkar i en helg. Men permanent? Hur ska jag orka det? Min dator har mördat min axel. Palla släpa på alla ens ägodelar liksom fram och tillbaka.

Drömmar back to normal och CSN har skärpt till sig

Nu känner jag mig lite lugnare. Nu har jag lite mindre saker att oroa mig för. Sååå skönt! Jag börjar känna mig lite mer som mig själv. Tänk att så mycket kan ändras på en dag!



Först o främst snacka ja me CSN-folket igår. Dom som jag så grovt hatat i flera månader. Tänk att man kan ändra åsikt så pass snabbt ändå. Det räckte med det där samtalet och nu älskar jag dom av hela mitt hjärta. Typ...

Nu har jag iallafall dom där pengarna som jag önskat mig så länge. Detta är min lista på hur jag ska spendera dom:

• A brand new computer, äntligen!!!


• Betala tillbaka lånet av farmor


• Shoppa, men bara liiiite


• Spara utav bara helvete


• London


• Julklappar

Sen känns allt mycket lugnare efter i onsdagskväll, skönt att få höra sån bekräftelse faktiskt. Det värmde. Min nojja-klump i magen försvann rätt snabbt faktiskt. Underbart <3

Och så har mina drömmar blivit "normala" igen! Häromnatten drömde jag att jag och Åsa var på The Hives-konsert i forum och att Howlin' Pelle klev ner från scenen för att hångla upp mig. Och det är ju inte riktigt nån risk att jag förväxlar det med verkligheten ;) haha
Och igår drömde jag att jag och Oskar var med i Robinson, fast kamera-teamet lämnade oss på ön och vi fick klara oss själva där. Sen tänkte vi att vi skulle simma bort från ön, och när vi gjorde det så simmade vi bara i fem minuter, helt plötsligt va vi i vår pool. (Som om vi skulle haft en pool på tomten).

Så nu känner jag mig faktiskt lite back to my old happy-self. Känner mig relativt lugn och glad. Otroligt! Och jag hade tänkt att börja va duktig i skolan igen. Kanske dags nu faktiskt :P

Veckans låt <3

Du har tänkt allt som sagts om mig
Du kan tro allt du hört om mig
Du kan ställa frågor om sanningen
Finns det en eller finns det tusen?
Svara rakt från hjärtat nu
Ditt medlidande kan jag vara utan
Om det här ska vara allt vi hann
Så håll mig hårt,
håll mig älskling nu

Stockholm vaknar långsamt på droger och på sorg
Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholms torg
Det känns som när jag kom hit way back in 93
En ynklig rad av fotspår,
en okänd kontinent

Släpp snälla, släpp taget nu
Jag kan stå, gå eller krypa härifrån
Om det här är allt vi hinner med,
så håll mig hårt min älskling

Nu vaknar staden långsamt och jag är full igen
Snön hyr ut sin oskuld för skiten bara känns
Det känns som när jag kom hit way back in 93
En ynklig rad av fotspår,
en oändlig kontinent

Stockholm vaknar långsamt och jag är full igen
Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholmen
Det känns som när vi kom hit till möjlighetens land
Vi kan följa mina spår hem
Columbus var mitt namn


Får mig att tänka på första kvällen när vi satt i din soffa och lyssnade på den här skivan. En av dom bästa kvällarna på länge!
Saknar dig hjärtat

Dröm vs. Verklighet

Nu börjar jag bli orolig. Mina drömmar har börjat bli fasligt lika verkligheten. Innan drömde jag om jättelarver och majsjätten, nu drömmer jag en fortsättning på dagen som varit. Jag drömmer om personerna jag träffat eller ska träffa. Jag drömmer om viktiga samtal som jag har med folk och saker som jag gör.
Och nu börjar allting bli en enda dimma. Jag vet inte vad som är dröm och vad som är verklighet. Hade jag verkligen det där samtalet med honom? Ringde hon verkligen mig och bad om ursäkt? Åkte jag verkligen dit efter den festen?
Jag får liksom känslor för folk beroende på mina drömmar. Om jag blir sårad av någon i en dröm så kan jag komma på mig själv att vara arg på den personen dagen efter.
Vad ska jag göra för att det ska bli bättre? Hur ska jag kunna lära mig att skilja på dröm och verklighet?
Vad hände när jag var nykter, vad hände när jag var full och vad hände när jag sov?
Börjar bli orolig för att det här kan bli ett problem...

Kärleksbrev

Hahaha, hittade nyss massa gamla kärleksbrev från 1:an. Det här va så fint så ja tänkte skriva av det här:

till Matilda från Daniel jag vill pussa
däj jag tychär att du är jätte fin jag
tyckär att du är finast i välDäln
puss och kram?

Så jävla gulligt!! Haha =)

Höst

Vaknade upp imorse med Filip. Jag låg kvar i sängen och kollade på Idol och han sprang runt som en skållad bäver och spela massa musik. Sen åkte jag hem och va ute i trädgården och pysslade massa. Sen bestämde jag mig för att ta en liten paus. Så jag satte mig på trappen framför huset, käkade en banan och lyssnade på Good Riddance (Time of your life) med Green Day. Då kände jag liksom den där känslan. Den är svår att förklara. Jag var nöjd helt enkelt. Det är såhär jag vill ha det. Första gången på väldigt väldigt länge så känner jag bara; Nej, såhär ska det vara.
Det är något fridfullt över att sitta i trädgården. Jag kommer sakna det faktiskt. Det trodde jag aldrig. Men det jag kommer sakna mest med det här huset är dom där stunderna jag spenderat i trädgården. När jag pratat i telefon, målat, fikat eller helt enkelt bara suttit o funderat för mig själv. Ovärdeligt.
Och btw, Filip nu saknar jag dig =)

<3

"Bara hjärta"

Underbart helt enkelt