Livet suger

Ibland vill man inte leva längre. För allting känns för jobbigt.
Ibland förstår man inte andra människor. För dom är idioter.

Jag förstår inte hur man kan leva med sig själv om man beter sig som ni två har gjort.
Den ena som sårat någon som man påstår sig älska mer än livet självt.
Den andra som vill medvetet förstöra för den man påstår sig älska.
Den ena som kan stå och ljuga den man påstår sig älska rakt upp i ansiktet.
Den andra som vill förudmjuka den människa man redan tagit allt ifrån.

Och till den ena. Jag förstår inte vad du ser hos henne. Hur kan du vara med någon som är så äckligt ful och elak. (Ja ta åt dig, för du är verkligen vidrigt ful) Hur fan kan jag vara på samma nivå som henne? Det finns inte. Jag har dåligt självförtroende men jag vet att jag inte är på hennes nivå. Jag är bättre. Jag förtjänar det inte. Det vet jag. Jag skulle aldrig göra så som hon har gjort.

Och det här är till dig, den andre (och jo, du är fortfarande en Västerås-fitta). Hur kan du fortfarande vilja ha någon som du vet är otrogen mot sin flickvän? Om det nu skulle bli ni två, tror du att han skulle vara trogen mot dig då? Jag vet att jag varit dum, korkad, blåögd och naiv, men vad är inte du då om du tror att han skulle ändra sig? Han har ju ljugit för dig också. Du ska bara veta vad han har sagt om dig. Och du kan dra åt helvete för vad du har gjort mot mig. Du är inte oskyldig i det här. Om du hade varit en riktig kompis från början hade du låtit honom vara. Men det är du ju inte. Du har inte en tillräckligt bra uppfostran för att förstå dig på det sociala livet. Hur man beter sig och inte beter sig. Du kan inte skilja på rätt och fel. Och jag tycker synd om dig för att du kommer bli så hatad i livet. Du kommer så småningom få vad du förtjänar, det får vi alla.
Ingen gillar sånna som dig. Snart inser alla det.