Now that it's raining more than ever

Skit. Skit är vad det är.
Vet inte hur länge till som jag orkar leva såhär. Känns som om man går genom allt skit som en zombie. Jag orkar inte bry mig längre. Det finns noll motivation. Det är ändå bara skit.
Minsta lilla grej pushar mig över gränsen.
Imorse kastade jag mina skor över hela köket och in i väggen för att någon ställt dom ute på verandan av någon ologisk anledning.
Sen glodde nån snubbe konstigt på tunnelbanan och jag ville verkligen vrida nacken av honom.
Antingen är jag lack eller zombie.
Kommer ibland på mig själv med att sitta och stirra ut genom fönstret. Varför gör jag det? Det finns ändå ingenting där. Det är bara dom där jävla röda husen med vita knutar. En vändplan. En skog. Och barnfamiljer som ser sådär äckligt lyckliga ut.
Var tog min positiva sida vägen? Jag vill vara mitt positiva jag igen. Men det är så svårt.
Dom som gör mig glad lär ju ändå försvinna förr eller senare.
Jag vet att jag betett mig som skit. Och nu får jag skit tillbaka.
Känns som om jag saknar något. Någon...
Ibland vill man bara att någon ska ligga och hålla om en hela natten. Så man känner sig trygg för en gångs skull. Trygghetskänslan finns inte där ofta. Den fanns där i lördags, det är jag otroligt tacksam för. Det var ett tag sen man hade den känslan nu.

Igår hade vi family-dinner. Mer falsk stämning får man ju leta efter. Alla hatar typ varandra och det vet vi om. Ändå sitter man och beter sig som att ingenting är fel. Va fan är folks problem? Hade det inte bara varit bättre om vi får sitta på våra rum och aldrig umgås. Då hade iaf jag varit nöjd.
Sen satt dom och snackade om lägenheter hela middagen. Om att pappa och Mina kan "offra" sig och sova i vardagsrummet om dom hittar en bra trea nånstans mitt i stan. Ja men guud va gulligt. Då får ju Oskar och Filip varsitt rum. Asbra. Liten uppoffring för pappa o Mina, men det får dom helt enkelt ta om dom ska bo mitt i stan. Och dom ska försöka satsa på att flytta inom två månader. Sen avslutar dom hela samtalet med "Men du ska inte känna att vi kastar ut dig, det löser sig". Men TACK!! GUD VA GULLIGT! NU KÄNNER JAG MIG TRYGG! För jag litar på er så mycket. Om ni säger det så måste det ju vara så.

Hej jag avlider.