Jag orkar inte...

Jaa, då satt man här igen. Förbannad. JAG ORKAR INTE MER!!
Jag orkar verkligen inte.
Jag orkar inte bråka.
Jag orkar inte vara budbärare.
Jag orkar inte med den falska stämningen.
Jag orkar inte vara falskt trevlig.
Jag orkar inte acceptera allting.
Jag orkar inte gå upp på morgonen.
Jag orkar inte plugga.
Jag orkar inte engagera mig.
Jag orkar inte vara den som styr upp och fixar allting hela tiden.
Jag orkar inte lyssna på lyckliga människor.
Jag orkar inte jobba.
Jag orkar inte vara hemma.
Jag orkar inte vara positiv.
Jag orkar inte se saker från den ljusa sidan.
Jag orkar inte vara förbannad.
Jag orkar inte vara ledsen.
Jag orkar inte gråta 10 gånger om dagen.
Jag orkar inte...

Now that it's raining more than ever

Skit. Skit är vad det är.
Vet inte hur länge till som jag orkar leva såhär. Känns som om man går genom allt skit som en zombie. Jag orkar inte bry mig längre. Det finns noll motivation. Det är ändå bara skit.
Minsta lilla grej pushar mig över gränsen.
Imorse kastade jag mina skor över hela köket och in i väggen för att någon ställt dom ute på verandan av någon ologisk anledning.
Sen glodde nån snubbe konstigt på tunnelbanan och jag ville verkligen vrida nacken av honom.
Antingen är jag lack eller zombie.
Kommer ibland på mig själv med att sitta och stirra ut genom fönstret. Varför gör jag det? Det finns ändå ingenting där. Det är bara dom där jävla röda husen med vita knutar. En vändplan. En skog. Och barnfamiljer som ser sådär äckligt lyckliga ut.
Var tog min positiva sida vägen? Jag vill vara mitt positiva jag igen. Men det är så svårt.
Dom som gör mig glad lär ju ändå försvinna förr eller senare.
Jag vet att jag betett mig som skit. Och nu får jag skit tillbaka.
Känns som om jag saknar något. Någon...
Ibland vill man bara att någon ska ligga och hålla om en hela natten. Så man känner sig trygg för en gångs skull. Trygghetskänslan finns inte där ofta. Den fanns där i lördags, det är jag otroligt tacksam för. Det var ett tag sen man hade den känslan nu.

Igår hade vi family-dinner. Mer falsk stämning får man ju leta efter. Alla hatar typ varandra och det vet vi om. Ändå sitter man och beter sig som att ingenting är fel. Va fan är folks problem? Hade det inte bara varit bättre om vi får sitta på våra rum och aldrig umgås. Då hade iaf jag varit nöjd.
Sen satt dom och snackade om lägenheter hela middagen. Om att pappa och Mina kan "offra" sig och sova i vardagsrummet om dom hittar en bra trea nånstans mitt i stan. Ja men guud va gulligt. Då får ju Oskar och Filip varsitt rum. Asbra. Liten uppoffring för pappa o Mina, men det får dom helt enkelt ta om dom ska bo mitt i stan. Och dom ska försöka satsa på att flytta inom två månader. Sen avslutar dom hela samtalet med "Men du ska inte känna att vi kastar ut dig, det löser sig". Men TACK!! GUD VA GULLIGT! NU KÄNNER JAG MIG TRYGG! För jag litar på er så mycket. Om ni säger det så måste det ju vara så.

Hej jag avlider.

För krångligt, tillomed för mig

Skit...
Bäst på att krångla in mig i konstiga situationer.
Jag vet, alla är duktiga på det.
Men jag är fan bäst.
När man tror att nu kan det inte bli krångligare än såhär. DÅ! Då blir det ännu värre. Och man sitter där och vet inte hur man ska ta sig ur det.
Grejen är också att allt var värt det. Det va verkligen det. Okej kanske inte aaallt va så jättesmidigt. Men det mesta. Det kändes liksom rätt då. Och jag tror inte att det är bra att gå och ångra sig över saker man gjort.

Jag vet egentligen inte vad jag pysslar med längre. Känns som om jag förlorat kontrollen helt. Ska försöka skärpa mig.
Regel nr. 1: Sluta fatta beslut på fyllan
Regel nr. 2: Sluta dricka så mycket (Speciellt på vardagarna)
Regel nr. 3: Öppna dig inte för mycket för andra
Regel nr. 4: Försök inte göra alla andra glada och nöjda exakt hela tiden
Regel nr. 5: Sluta säg att du ska göra saker när du egentligen inte har tid
Regel nr. 6: Sluta ta förhastade beslut

Kanske om jag håller mig till det här så går det bra..eller?