What goes around comes around

Satt och funderade lite smått på hela situationen och då kom jag på att den är fasligt lik en situation som uppstod för några veckor sen. Men då var rollerna ombytta.
Så stämmer det verkligen att "What goes around comes around"?
Jag behandlade en människa på ett visst sätt. Jag insåg det inte då, men det va fan dåligt. Nu sitter jag här. På den andra sidan. Och får samma behandling som jag själv gav någon för inte så längesen. Nu får jag igen. Nu får jag det jag förtjänar. Och det suger.

Jag kanske är för snabb på att tolka situationen. Det kanske inte alls är som jag tror. Men jag gjorde ju fan samma sak mot någon annan nyligen! Allting pekar på att jag har rätt. Önskar att jag inte hade det. Jag ville ju verkligen att det skulle funka nu. För en gångs skull.


Ibland undrar jag vad som är rätt för mig. Är det och kommer det alltid vara du? Trots det som du gjorde mot mig. Trots alla våra problem. Det kanske alltid varit du. Kommer jag någonsin känna så igen? Så som jag kände för dig. Folk förstår inte. Dom ser det bara från utsidan. Dom ser inte det som jag ser.
Dom var inte där när vi hade det som bäst.
Dom var inte där alla gånger du fick mig att skratta.
Dom var inte där varje gång du talade om för mig hur mycket du älskade mig.
Dom var inte där när jag var ledsen och du tröstade mig.
Dom var inte där när vi två satt i timmar och bara pratade.
Jag vill inte sakna dig, men det gör jag...
Kommer det bli du och jag igen? Det är den stora frågan...

För mycket att tänka på hela tiden

Asså jag blir så irriterad ibland. Över att alla ska lägga sig i hela tiden. Självklart sätter alla sig själva i första hand. Det var absolut inte meningen att andra skulle få lida över det här, tänkte mest på att det vore bäst om jag kom härifrån ett tag. Och nu har det resulterat i att jag inte kan säga vad jag vill längre. Ska jag behöva gå och bära på all skit nu bara för att det är bäst för er om det inte kommer ut? Har ni inte tänkt på att det kanske inte kommer ut överhuvudtaget? Alla går inte bakom ryggen på varandra. Vissa kan vara ärliga och hålla ett löfte. Jag vet inte vem jag ska tro på längre eller vad. Ska jag behöva utgå från att alla ljuger och går bakom ryggen på en? Jag är redan tillräckligt paranoid. Ska jag behöva bli ännu värre?
Vad ska jag göra? Var ska jag ta vägen? Känns som om allting jag gör är bara fel och värdelöst. Jag försöker men tydligen slutar det alltid i katastrof. Tala om för mig hur jag ska göra då. För att det för en gångs skull inte ska påverka någon annan.

De små lyckoämnena

"Men det är säkert bättre utsikt från mina ögon"

When is it going to stop?

I was left to cry there

Waiting outside there

Grinning with a lost stare

That's when I decided

Why should I care?

Cause you weren't there

When I was scared

I was so alone

You! You need to listen

I'm starting to trip

I'm losing my grip

And I'm in this thing alone

Why should I care?

If you don't care

Then I don't care

We're not going anywhere

Crying out loud
I'm crying out loud

Oh, that's dear ^^

"Du får en hårnål varje gång vi träffas... Sen får jag ta och köpa ett 40-pack så jag får träffa dig ännu mer."

Upp och ner var tredje sekund

Idag har jag varit på mycket bättre humör. I wonder why :P

Crawling in my skin

There’s something inside me that pulls beneath the surface
Consuming, confusing
This lack of self control I fear is never ending
Controlling I can’t seem
To find myself again
My walls are closing in
Without a sense of confidence
I’m convinced that it’s too much pressure to take
I’ve felt this way before
So insecure

Crawling in my skin
These wounds, they will not heal
Fear is how I fall
Confusing what is real

Discomfort, endlessly has pulled itself upon me
Distracting, reacting
Against my will I stand beside my own reflection
It’s haunting how I can’t seem
To find myself again
My walls are closing in
Without a sense of confidence
I’m convinced that it’s too much pressure to take
I’ve felt this way before
So insecure

Deep shit

Jahapp. Nu sitter man här igen. I skiten. Jag är så jävla värdelös.
Varför gör jag saker för att sabotera för mig själv och alla andra hela tiden? Vad är det för fel på mig? Har jag så lite self-control?
Är det så att jag är så pass rädd för att bli sårad igen så jag sårar alla andra med flit, för att dom inte ska kunna såra mig först?
Har jag blivit så fucked up?
Jag har fått höra att jag har svårt att lita på folk pga att dom viktigaste personerna i mitt liv har svikit mig. Pappa, mamma, Robban...
Det kanske är jag som borde vara själv ett tag? Men jag vill inte. Människorna jag umgås med gör mitt liv värt att leva. Hur skulle det bli om jag va för mig själv då?
Känns som om allting bara är så sjukt överväldigande så jag vet inte var jag ska ta vägen.
I'm in deep shit right now.